Idag, när jag kom ner för att flytta tvätten från tvättmaskinerna till torktumlaren, såg jag GRANNSPÅR redan i trappan ner till tvättstugan. Det var ett nästintill obrutet spår av vatten hela vägen in i tvättstugan, och det slutade framme vid änden på en väldigt slarvigt ihoprullad trädgårdsslang. Personen hade gått omkring i vattnet med smutsiga skor, så det var alltså ett ljusbrunt vattenspår inne i tvättstugan och jag tyckte det var äckligt.
Hur tänkte denna granne, som inte torkade upp efter sig? "Jamen, den som tvättar just nu ska ju ändå städa efter sig så då kan hen ta även mitt kladdiga vattenslangsspill." Eller var det en granne med uppmärksamhetsstörning, som inte ens märkte att det blev vatten precis överallt?
Jag blev skitsur och tänkte att jag ska minsann inte städa upp efter den idioten, så nu får nästa person ta över skiten. Vilket inte gör mig mycket bättre än slangskvättaren, för den som tvättar härnäst blir ju också ett offer.
Grejen är väl att jag i den stunden känner att JAG är den ena polen och GRANNARNA den andra. Om GRANNARNA gör nåt mot mig så kontrar jag väl mot dem. De är i det läget inte enskilda individer med olika personligheter och olika ansvarsnivå, utan de är helt utbytbara. Inte särskilt sund, inser jag. Men det är säkert en psykologisk mekanism som gynnar överlevandet på något sätt, för jag tror att det är rätt vanligt.
I vår förening får vi inte skriva arga lappar, men läs gärna David Batras bok "Den som inte tar bort luddet ska dö", för den är jätterolig!
