Grannspår i tvättstugan

Efter att ha varit på landet i fem veckor kom jag idag hem till stan, och till bostadsrättsföreningen. Jag och min sambo ser det som ett stort plus att vi på landet inte har några grannar närmare än 100 m. Här i stan är de inpå en hela tiden, på sätt och vis. Antingen hörs de, eller också syns spåren av dem bland de grejer som man själv använder till vardags. Som tvättstugan. När jag använder den gemensamma tvättstugan blir jag vanligtvis irriterad eller arg pga olika spår grannar lämnat efter sig. (Dock retar jag aldrig upp mig på kvarlämnat ludd i torktumlarens filter, jag gillar att ta bort det rena, fluffiga luddet.)

Idag, när jag kom ner för att flytta tvätten från tvättmaskinerna till torktumlaren, såg jag GRANNSPÅR redan i trappan ner till tvättstugan. Det var ett nästintill obrutet spår av vatten hela vägen in i tvättstugan, och det slutade framme vid änden på en väldigt slarvigt ihoprullad trädgårdsslang. Personen hade gått omkring i vattnet med smutsiga skor, så det var alltså ett ljusbrunt vattenspår inne i tvättstugan och jag tyckte det var äckligt.

Hur tänkte denna granne, som inte torkade upp efter sig? "Jamen, den som tvättar just nu ska ju ändå städa efter sig så då kan hen ta även mitt kladdiga vattenslangsspill." Eller var det en granne med uppmärksamhetsstörning, som inte ens märkte att det blev vatten precis överallt? 

Jag blev skitsur och tänkte att jag ska minsann inte städa upp efter den idioten, så nu får nästa person ta över skiten. Vilket inte gör mig mycket bättre än slangskvättaren, för den som tvättar härnäst blir ju också ett offer.

Grejen är väl att jag i den stunden känner att JAG är den ena polen och GRANNARNA den andra. Om GRANNARNA gör nåt mot mig så kontrar jag väl mot dem. De är i det läget inte enskilda individer med olika personligheter och olika ansvarsnivå, utan de är helt utbytbara. Inte särskilt sund, inser jag. Men det är säkert en psykologisk mekanism som gynnar överlevandet på något sätt, för jag tror att det är rätt vanligt.

I vår förening får vi inte skriva arga lappar, men läs gärna David Batras bok "Den som inte tar bort luddet ska dö", för den är jätterolig! 

Allt är stort i USA

På onsdag åker jag till USA. Ja, jag ska åka till New York. Också. Men jag ska även till Kentucky. Vad jag förstått är hela delstaten ett jättelikt exempel på "landsort". Bonnaland. Hillbillies. Inga rekord i "störst och först"-tävlingen.

Man hittar grodor i en swimmingpool och planterar ut dem i ån bakom backen. Snart blir de många och kväker så roligt på kvällarna. Trädgårdsharven står och rostar i det fallfärdiga skjulet i väntan på att man ska ha råd att köpa en ny. Det är inte bråttom. Lycka är ännu en god frukost och lite bollspel med grannens pojkar.

Det kommer förmodligen att bli en ofantlig kontrast att efter fyra dagar på landsbygden i Kentucky flyga till New York. Åtta miljoner invånare trängs med hus som byggts både för att få plats med alla dessa människor och för att imponera genom storlek. Jag har hört att när General Motors och Chrysler tävlade i skyskrapebygge så var den ena byggnaden först högst, men så satte de på en lång spira på den andra och vips så hade de vunnit istället.

Det lustiga är att det är det man som utlänning mest får höra: "I Amerika är allt så stort." Men Manhattan utgör inte hela USA. Det finns en miljard små avkrokar med människor som är mer ödmjuka och förnöjda än den bästa buddist.

Jag bloggar, alltså är jag

Jag har startat en blogg flera gånger, fast besluten att skriva inlägg ofta, helst varje dag. Men det har aldrig hållt mer än ett par veckor. Nu har jag en blogg här igen - med samma titel som en av mina gamla - och jag har idétorka. Alltså, jag vill ju inte bara skriva vad som helst utan innehåll, bara för att kunna publicera ett nytt blogginlägg. Jag vill komma med nåt tänkvärt, nåt som en läsare skulle kunna få åtminstone en liten aha-upplevelse av.

Vad är poängen med att blogga överhuvud taget? Att bli läst. Bli uppskattad? Känd? Om bara ens allra närmaste läser ens blogg är det väl, om inte sorgligt, så onödigt att blogga. Om det nu inte är t.ex. en reseblogg. Jag känner en tjej som är i Guatemala just nu, och hon bloggar för att vänner, släkt och bekanta ska få veta hur hon har det. Väldigt praktiskt.

Jag tror jag bloggar bara för att vara säker på att jag finns. Jag tar del av så mycket information, får så mycket intryck av andra människor varje dag att tanken svindlar om man räknar efter. Såklart vill även jag göra åtminstone ett litet, litet intryck på världen. Och kanske åstadkommer jag nåt med det. Fjärilseffekten, ni vet.

Norouz

I fredags var jag på Storan i Göteborg tillsammans med min son. Vi var två av de c:a 10 svenskarna där. Det var nämligen nyårsfirande för bl.a. iranier och kurder. När jag stod utanför teatern och väntade på sonen var jag glad att jag inte var blond, men jag kände mig ändå exotisk i sammanhanget. Det är alltså så man känner sig som invandrare. "Vad gör hon här?" liksom. "Det här är VÅRT ställe!"

Men det var en fantastisk kväll. Jag hade inte riktigt vetat vad jag skulle vänta mig, men jag hade hoppats på nåt som bröt av mot det vanliga. Vidgande av horisonter. Och jag blev inte besviken.

Komikern Özz Nûjen var konferencier, och skämtade vilt med olika folkslags egenheter. "Så här går afghaner/turkar/araber/kurder/iranier." "Så här pratar de." Publiken vred sig av skratt vid parodierna. Det är ett intressant fenomen att invandrare får driva med invandrare, judar får dra judeskämt och handikappade får förlöjliga handikappade. Det är förlösande att bevittna. Äntligen släpper den krampaktiga försiktigheten, tvånget att bete sig politiskt korrekt. De två andra komikerna, Soran Ismail och en ung tjej som hette Melody, drog även de invandrarskämt. Båda häcklade sina gammaldags föräldrar och publiken skrattade igenkännande.

Tre olika band stod för musiken. Gungande rytmer som fanns med i mina drömmar sen på natten. Synd att jag inte förstod vad de sjöng om. Jag fattade inte heller den skånske rapparen, fast han rappade på svenska. Antingen var det dialekten eller också var ljudet dåligt inställt. Men han verkade rolig.

Jag ska gå på fler kulturella evenemang som ger oväntade upplevelser. Ta risker!

Goodbye Bloggy!

Fy fan för Bloggy.

Jag läste om fenomenet mikrobloggande för några veckor sen och blev nyfiken. Skapade ett konto på svenska Bloggy. Kul grej, det där med att bara få skriva några få ord. Hittade snabbt till Annika Lantz blogg, där hon skriver om helt triviala saker på ett oemotståndligt festligt sätt.

Själv hade jag inget särskilt att säga men det är kul att synas därute i alla fall. Tänkte jag. Läste andras inlägg om att de var sömniga och tänkte gå och lägga sig, eller att de skulle laga till en mumsig middag. Noterade att en massa inlägg handlade om andra företeelser på internet, och ofta bara innehöll en länk. Ointressant för det mesta. Men ändå...man tittar in i folks liv en liten stund - vad rör sig i svenskars huvuden just nu?

Döm om min förvåning när jag ramlade in i en diskussion där en person hävdade att det här inte alls var bloggande, utan nåt helt annat. Man skulle nätverka. Vilket jävla utslitet ord. Visserligen finns det hur mycket kändisar och egna företagare som helst som använder Bloggy för att marknadsföra sig, men jag trodde inte att vanliga, dödliga var bannlysta för det.

Så häromdan såg jag en kommentar av nån krönikör i Metro: "Om man är en ointressant människa är det väl höjden av självupptagenhet att blogga om att man ska gå och handla mjölk eller byta sand i kattlådan."

Ursäkta mig? Vem är det som är självupptagen? Menar han förresten att "intressanta" människor får skriva om att de ska handla mjölk, men att andra inte får göra det? Jag är så trött på dessa mediamänniskor (eller är det snarare media-wanna-bes?) som inget hellre önskar än att frottera sig med varandra för att få sin existens bekräftad. Alla bor visst på Södermalm också, har jag hört. Och lägger ner timmar på att få den rätta, slarviga looken...

Jag mår illa.